lördag 27 april 2013



Idag Fredag är det 4 år sen pappa gick bort
VARFÖR... Pappa fick prostata cancer... en cancer han kämpade ner... Men nån jävel säger att nej den där Uno kan vi ge på mer... Så nån ynka liten cancer cell hinner glida i iväg till resten av kroppen och sprider sig sen.. Så blir det en match till mot denna vidriga sjukdom.... En match PAPPA till slut förlorar... Men den kom inte åt hans själ eller heder... Han bar sjukdomen med ett beundransvärt mod, gnällde aldrig, och var den som in i det sista peppade på oss och stöttade oss trots att du nog på slutet hade ont. Pappa hade haft hjärtinfarkter diabetes njursten och gud vet allt.. ALLT tog han och kämpade på... Det som är så svårt att förstå är VARFÖR.... VARFÖR allt detta ...när är nog nog.... Nån sa att Pappa var en ÄNGEL som behövdes nån annanstans... Det stämmer nog..
Dom senaste åren har varit jobbigare av många orsaker, Dels att bubblan har spruckit, bubblan/chocken man hamnar i först som gör att man förstår men ändå INTE... Som sen gått över till att det sakta börjar gå upp för en att han kommer inte tillbaka, du får inte krama och krypa upp i hans trygga famn igen.. Nu har det börjat gå över till Ilska, en frustrerande ilska som ligger latent och bubblar upp när som helst, men oftast tyvärr går ut över familjemedlemmar... En ilska att pappa är borta, en ilska på den där jävla sjukdomen, en ilska att nån eller nåt måste stå till svars över att jag går med öppet sår. Inte en ilska över pappa, har läst att en del kan bli arga på den som gått bort... Inte så, utan bara en ilska att VAD FAAAN SKULLE PAPPA BLI DRABBAD FÖR... Vad hade han gjort? Världens snällaste människa...
Vi köpte ett hus jag vet pappa gillade och som han hade gillat ännu mer om han gått in i det... Det är ett fantastiskt hus, men hur många gånger  under rusten tänkte jag med alla beslut, ja ska fråga pappa om råd... Hur många gånger har jag inte längtat efter att han ska komma in genom dörren, säga hej och allt ska vara som vanligt.... Nu rinner tårarna på mig... Jag längtar SÅ JÄVLA MYCKET EFTER DIG PAPPA... Jag skäms inte att jag går omkring som ett öppet sår MEN nån jävel ska stå till svars... VEM?? Ja det som är ilskan, finns egentligen ingen att ta ut den på, för det var ingens fel förutom sjukdomen... Och hur faan tar man ut ilskan på en sjukdom.... GRRR
Nu har vi gått skilda vägar och sålt huset och livet går vidare.. Har flyttat in till stan och kommer närmare min släkt på Pappas sida.. Utan alla fantastiska kusiner hade jag nog varken haft lägenhet, fått upp alla saker och utrustat den.. Så på ett sätt känns det som att komma hem...
Jag har gjort en spellista på spotify "Pappas begravning" Med dom 5 låtar som vi spela på Pappas begravning, och några låtar till som på ett eller annat sätt påverkar mig...
På Pappas begravning höll jag ett tal i kyrkan som jag på ett sätt ångrar, jag hade så fullt upp med att hålla alla känslor i schack för att kunna genomföra det att det känns som jag "missade" begravningen... Samtidigt hade jag inte fattat det och jag ville verkligen tala om för ALLA hur mycket PAPPA betydde/betyder.....
Mitt tal

Uno Göte Fredrik Engblom vår alldeles underbara pappa. Han var en underbar make/far/farfar/morfar/svärfar.
Hur beskriver man honom?? Det finns egentligen inte tillräckligt med ord för att ge honom rättvisa.. Att förklara vad pappa betyder är svårt Saknaden är så stor och det gör så ont. Hela ens väsen vill göra uppror och säga NEJ... Vem ska hjälpa oss uthärda livet här ute.. Vem ska ge oss den kraften vi måste ha.. Vem ska trösta oss, vi är så små här på jorden.. Utan dig känner vi oss som spillror på ett mörkt och stormigt hav

DU. Du pappa ger oss kraften, Du hjälper oss att uthärda livet, Du ser till att vi hjälper varann så att vi klarar oss på det mörka och stormiga hav som livet är.. Du gav oss alla verktygen.. Vi lever vårt liv genom dig.. Vi ska fostra dina ögonstenar Ludvig och Thea i din anda...

Han var vårt Norr Söder vårt Väst Öst, Han var den som skänkte oss tröst, Han var vår sol himmel vatten, han var den som hämta mitt i natten..Han var vår trygghet, vårt eget Mount Everest... Orubblig i stormen, där man kunde söka skydd. Han var den som gav oss glädje humor och många skratt, Han var den som visa oss vad rättvisa och godhet är. Han som lärde mig vad ledarskap är. Tack för alla värdefulla råd.. Tack för att du var du

När Ludvig och jag pratade nån dag efter pappas död så sa Ludvig.. Om jag blir pappa och får en son ska jag döpa honom till Uno i mellannamn.. Ja, gör det så ska jag försöka bli en lika bra farfar som farfar var...... Lycka till ..... sa Ludvig

Jag är stolt över att kunna säga att Uno Göte Fredrik Engblom är min pappa. Om jag blir hälften så bra människa som pappa kan jag vara nöjd. Nu har du fått frid, men vi ses igen.. I Nangijala, i körsbärsdalen, på Engblomsgården. Där sitter du och väntar på oss på verandan med Farfar Farmor Gertrud Ingmar Evald och Majbritt

ÅÅÅÅ PAPPA VAD VI LÄNGTAR, ÄLSKAR DIG

Vill betona att jag har en underbar familj kvar som jag älskar... Men det är nåt som fattas och så kommer det tyvärr vara i resten av mitt liv... Jag kommer kanske att lära mig leva med sorgen och saknaden... Även om Pappa gav mig/oss alla verktygen så kan jag inte säga att jag alltid levde efter dom.. Jag skulle vilja få visa Pappa att jag har blivit en bättre människa... Bra bit kvar dock...

Du är med mig vart jag än går, genom månader och år
du är med mig alla dar du är med mig vart jag far
du är den jag vill va..

TÄNK OCH FÅ KRAMA DIG EN GÅNG TILL, en gång till å en gång till..

Ikväll 23:45 kommer en stjärna blinka mot oss, å jag kommer lyssna på spotify och minnas

Med en oändlig kärlek din son
Med Thea
Med Ludde
Med mig
Med Mamma och syrran